Ibland kan det vara svårt att stå på sig och tycka att man är så stark när man egentligen är total sviken och helt krossad. Hur kan man egentligen må bra när man inte ens är vän med någon som va ens bästa vän? Frågor jag antagligen inte riktigt kommer förstå någonsin kommer upp i huvudet hela tiden. "Hur kunde hon behandla mig som skit när jag gav hela min tid, mitt hjärta och hela min själ till henne och våran vänskap?".

Jag gjorde allt jag kunde, jag skrev till henne på facebook och frågade när vi skulle ses, "snart! när jag har tid.." blev alltid svaret. Jag smsade henne och frågade henne hur hon mådde och hon svarade bra men jag visste att det inte va så det va, varje gång. Jag frågade vad som hade hänt och försökte trösta henne så gott jag kunde. När jag pratade om mina problem kände jag aldrig att hon riktigt lyssnade, hon börja prata om nått roligt istället och vi skrattade ju åt det såklart. Jag kände aldrig att hon lyssnade riktigt hela tiden. Och därför slutade jag söka tröst och hjälp hos henne. Flera gånger, när jag har bla killproblem, familje och vän problem så vill jag alltid smsa henne, jag skriver ett sms men raderar allt sen och ångrar mig. "varför skulle hon väll bry sig ? vi är ju inte vänner längre". Hon har alltid varit den jag satt först och den jag alltid litat på.

Vi hade planerat hela sommaren 2011 tillsammans ! Liseberg, tältning, mys, resor och annat galet men.. hon har inte tid. Hon har vänner i vga och måste vara med dom för att kunna behålla dom. Jag va väll inte viktig nog?

Jag tröttnade på att vara ett andrahands val och det var därför jag sa upp vår vänskap. Jag vill inte känna mig ner tryckt och bort glömd anymore. Jag vill känna mig omtyckt och behövd. Jag ska börja ta mig själv i första hand och våga säga det jag verkligen tycker och tänker, mer än förut menar jag.

Tänk att om inte vi brutit kontakten hade jag kanske fortsatt må dålig och tro att jag inte va värd det jag egentligen är värd? jag kanske hade gråtit varje kväll till någon fin låt för att jag saknat mig vän? Visst, jag känner tårarna brinna innanför ögonlocken och rinna ner för min kind men jag torkar snabbt bort dom och tänker mer possetivt. Tänkt vilken tid och energi jag kan lägga på männiksor som faktiskt bryr sig om mig ! Jag börjar se det här som en ny start, en ny vändning lixom.

Och som jag sa till henne så kan hon komma tillbaka när hon har en bra förklarning till varför det blev såhär och när hon visat sig värd mig och min vänskap. Men jag tror inte hon kommer tillbaka, hon är så väldigt envis, precis som jag, och hon kommer inte ge sig. Hon tror att hon gjort rätt, men mer fel kunde det inte bli. Jag älskar henne, av hela mitt hjärta, klart jag gör det. Men jag måste förstå vad hon gjort och jag måste låta det sjunka.

Man måste väll få visa att man mår dålig va ? Allt är inte helt jävla perfekt och bra hela tiden. Ibland kan jag tro att det är en dröm jag lever i, att jag snart ska vakna och att allt ska vara som det va. Jag drömde faktiskt om henne i natt, jag drömde att allt va som förut och att allt va bra. Jag har varit lite nere hela dag pga det. Men tur att jag har min fina Tove som glädjer mig ! tack vännen !

Anyway, tack för att ni läst och jag vet att kanske är rörigt och kanske inte hänger ihop men sån är väll jag.. helt rörig och har ingen ordning på saker och ting. Jag tror att många av er, eller ja ni som känner mig iaf, vet vem det är jag menar. Jag tänker inte nämna namnet för jag tycker det är lite ruttet att bara skriva massor så att personen låter dålig framför folk som tycker om henne.